Historik över Idefjordens Sportklubbs äventyr i Oslo Nordmark

Vintern 1966 blev en riktig vargavinter på våra breddgrader. Sällan har väl så mycket snö och så sträng kyla uppmätts även i norra Bohuslän. Snödjupet låg tidvis på ca 1 m, och det fanns de som påstod sig ha termometrar som visade -40 C. Långt före jul hade vi ett rejält snödjup och vintern blev faktiskt så långvarig att Idefjordens SK lyckades arrangera en skidtävling på Kasen så långt fram som 1 maj, visserligen efter en hel del arbete att få spåren åkbara, men trots datumet blev det genomförbart. Redan före vinterns ankomst hade ISK bokat plats för ett träningsläger på gården Trantjern i Nordmarka, ca 5 mil norr om Oslo. De minnesgoda som deltog kanske minns att vi funderade på om det var värt besväret att åka iväg när vi hemma hade snö så det räckte och blev över. Väl på plats på Trantjern kunde vi konstatera att där låg snödjupet på drygt 1,5 m. Det blev till att undvika vurpor för det kändes som att drunkna i lössnön. På den tiden kunde ingen stava till pistmaskiner med spåraggregat, utan spårningen gjordes manuellt och när spåret blivit bra så kom nästa snöfall och det var bara att börja om igen.

Idén till Trantjernslägret kom efter att Rolf Hansson, Carl Andersson och Odd Nödtveidt hade åkt de 5 milen från sjön Mylla i norr och ner till Oslo, med ett par övernattningar på vägen.

Trantjern blev i och med detta klubbens första fasta lägersamling och under åren 1966-67 var vi samlade där, utan dusch men med utedass.

Fr.o.m 1968 provade hälften av gänget på ett nytt ställe, Lövlia ca 3 mil nordväst om Oslo, där det bjöds på sådana faciliteter som dusch, bastu, helpension samt toalett inomhus, vilket blev en för stor frestelse även för de som varit på Trantjern 1968. På Lövlia deltog även skidtränaren Torbjörn Klavestad från Sarpsborg som hade meriter som tränare på norsk elitnivå. Det var utan tvekan hans förtjänst, som fick oss att förstå att framgång i en konditionsidrott kräver åtminstone blod och svett och kanske även t.o.m. tårar.