Terrängbeskrivning över Idefjordens Sportklubbs verksamhetsområde i Strömstad kommun

Geologi

För ca 900 miljoner år sedan bildades bohusgraniten som är en betydligt yngre bergart än gnejsen. Den antas ha bildats genom att äldre bergarter smält samman på stort djup i jordskorpan och sedan trängt upp till ytan genom sprickor i gnejsen, varefter gnejsen sedan eroderats bort så att granitmassan blottlagts.

Bohusgraniten täcker långt ifrån hela landskapet, utan sträcker sig från Gullmarsfjorden i söder och vidare norrut genom landskapet. Dess östgräns går i en oregelbunden linje på höjdpartierna väster om Bullarsjöarna från Hällevadsholmstrakten till Vammensjöarna i norr. I norr avgränsas den av Idefjorden med undantag av Hovsfjellet öster om fjorden på norska sidan, medan den däremot fortsätter mot nordväst över Hvalerarkipelagen/Singlefjorden och vidare mot Fredrikstad. På den norska sidan av Svinesund och i Haldenområdet består berggrunden av gnejs. Strömstad kommuns fastland, utom ett litet område i sydost vid Vammen, består alltså av granit, men dock inte Kosteröarna som består av gnejs. I yttre Kosterskärgården finns svarta diabasgångar som går i nord-sydlig riktning, och bildar en skarp kontrast till den grå gnejsen. Diabasgångarna fortsätter sedan söderut på havsbottnen och dyker upp även i mellersta och södra Bohusläns kustband. På Koster har de sedan urminnes tider gått under benämningen ”Hin Håles harvedrag”.

Berggrundskarta över norra Bohuslän och Dalsland med Vänern längst österut.

Stenindustrin

Brytning av granit skedde i stor skala inom granitområdet i Bohuslän under tiden 1870-1940. Centrum för stenindustrin var Stångenäs- och Sotenäshalvöarna i mellersta Bohuslän samt Idefjordsområdet längst uppe i norr. Stora områden blev därmed starkt påverkade av denna brytning, som främst handlade om byggnadssten och sten för beläggning av vägar. Produkter såldes inte bara inom Sverige och Norge, utan gick även på export till andra världsdelar, framför allt i mycket stor utsträckning till Syd-Amerika.

På många platser ute i terrängen kan man i stort sett för all framtid beskåda spåren efter denna industri, som under epoken gav tiotusentals arbetstillfällen i Bohuslän. För en orienteringsklubb kan däremot stenbrotten vara av ondo, då stora arealer ibland är påverkade av granitbrytningen. Framkomligheten är lindrigt sagt inte den bästa där brytningen skett, och det finns stenbrott där skrotstenen tornar upp sig så framkomligheten i det närmaste är obefintlig. Utöver dessa områden finns hundratals små stenbrott som inte omfattar en större yta än vad en kolbotten gör i mellersta och norra Sverige. De klubbar som har haft denna verksamhet inom sina ”revir” utöver Idefjordens SK är Stångenäs AIS, Kvillebyns SK i Sverige, samt Fredrikstad SK och Halden SK i Norge. Även i Blekinge har granitbrytning förekommit. De orienteringsklubbar som finns inom delar av Bergslagen kanske har liknande områden, där gruvbrytningen satt sin prägel på terrängen för all framtid.

Stenbrottsområden från stenindustriepoken 1870-1940

Topografi

Urbergsplattan (peneplanet) sluttar svagt från öster till kusten i väster. De högsta höjderna finns således i kommunens östra delar där stora sammanhängande områden ligger mellan 100-150 m.ö.h. Den högsta punkten Björnerödspiggen är f.ö. Bohusläns högsta och är 222 m.ö.h. Flera andra berg når en höjd av 150-200 m, som Dragonkullen, Vetteberget, Ramberget, Tångåsen, Nypetorn Kulle, Rävekullen m.fl.Det som ofta kännetecknar Bohuslän och i allra högsta grad även norra Bohuslän är förkastningssprickor och det stora antalet sprickdalgångar. Dessa går både i nord-sydlig och i väst-östlig riktning. I kommunens norra del finns även sprickdalar som har riktningen sydväst-nordöst. Sprickdalarna i kombination med stora höjdskillnader gör att terrängen ofta är mycket skarpskuren med ett oräkneligt antal branter och stup, vilka många gånger reser sig 50-100 m över dalbottnarna.

Utsikt från Dragonkullen.

Inlandsisen

Istiden som avslutades för ca 10-12000 år sedan gick inte obemärkt förbi våra trakter. Isen expanderade i norra Bohuslän från nordost till sydväst vilket medförde att bergen har en slätare och rundare nord och nordostsida (stötsida), medan syd och sydvästsidan (läsidan) nästan alltid är mer oregelbunden med klyftor, stenar och branter. Den s.k. högsta kustlinjen (den nivå havet nådde som högst), efter att isen smält undan, ligger i Strömstad kommun på ca 170 m.ö.h. medan den i södra Bohuslän ligger nästan 100 m lägre. Det var således bara de högsta topparna som havet aldrig nådde i våra trakter. Isens tryck på jordskorpan var enormt då istjockleken (ca 1-2 km) var som störst för ungefär 20000 år sedan. Detta tryck återspeglas än idag då vi fortfarande har en landhöjning som är mätbar. Höga kusten i Ångermanland har för närvarande världens högsta landhöjning med ca 1 m/100 år, medan den hos oss är ca 20-25 cm/100 år, för att ganska snabbt avklinga söderut på västkusten. Göteborgstrakten har f.n. ca 10 cm/ 100 år.

I andra delar av landet finns de så typiska rullstensåsarna som ett tydligt minne efter isälvarnas mynningar. I västra Sverige är de däremot lätträknade, men på en del platser finns större morän och grusområden (randbildningar) som bildats av iskantens tillfälliga expansion under smälttiden. Ett sådant är Flöghultsområdet ca 15 km öster om Strömstad, där Bohusläns största sammanhängande isälvsavlagring finns. Här finner man Bohusläns enda tallhedar värt namnet som täcker en yta av ca 5-6 kvadratkilometer, och strax söder om tallhedarna breder ett ravinlandskap ut sig längs en å som avvattnar några insjöar. Denna ravin är också starkt påverkad av isens avsmältningsperiod, då den innehåller de typiska sluttningarna med sidoraviner fyllda med rundade sänkor, som bildats av en älv eller å som skurit sig ned i grus och jordlagren efter isens reträtt. Isälvsavlagringarna vid Flöghult har en åsliknande kärna i nordost av rullstensgrus, medan de längre åt sydväst har slätats ut och fått en planare utbredning. Iskantens avsmältning som gick ganska sakta vid Flöghult har i kombination med en viss tids expansion bidragit till tallhedarnas storlek. Det tog ca 500-1000 år för isen att retirera en dryg mil vilket skedde för ungefär 11000 år sedan. Utöver dessa tallhedar finns några mindre områden i periferin, med naturliga gropar och negativ kurvbild bevuxna med huvudsakligen tallskog.

På andra platser i kommunen finns mindre områden med avlagringar som bildar vattendelare i dalgångar, s.k. dalspärrar. Typiska sådana är Barkhyttan, Tåsetjärn, Muggeröd samt vid Hogdals bygdegård.

Under avsmältningstiden började Kosteröarna bli isfria för ca 12400 år sedan och hela kommunen var isfri ungefär 1800 år senare då iskanten låg på höjderna öster om Idefjorden, ungefär i höjd med Prestebakke och Aspedammen. Det skulle dock dröja länge innan den första orienteraren drog ut i skogarna.

Orörd granskog nedanför Dragonkullen.

Vegetation och klimat

Närheten till havet i norra Bohuslän bidrar direkt till ett maritimt klimat, men inte automatiskt till en typisk västkustvegetation. Många förknippar säkert området med kala klippor och salta bad, vilket är den allenarådande informationen som turistbroschyrerna ger. Verkligheten är dock till stora delar en helt annan.

Faktum är att Strömstad kommuns fastland helt och hållet tillhör den södra barrskogsregionen. Enbart Kosteröarna ingår i lövskogsregionen, men även där finns större sammanhängande tallskogar. De spontant uppkomna kusttallskogarna på öarna i norra Bohuslän är en unik företeelse på västkusten och helt begränsad till nordligaste Bohuslän. Vid Västbacken strax öster om Havstensund i Tanums kommuns norra del börjar dessa skogar och fortsätter norrut över Resö, Galtö, Råssö, Tjärnö, Saltö, Öddö och vidare in i Norge. De flesta av dessa öar har bestånd som är rena tallhedar och mycket inbjudande för orientering. Det är bara från den yttersta bergstoppen och vidare ner mot strandkanten som kala områden breder ur sig utan egentliga skogsbestånd. Tallen tillsammans med en del lövträd var tidiga invandrare efter istiden och kom redan för 7500 år sedan från sydväst, medan granen kom från nordost för ca 1500 år sedan. De för västkusten typiska taggbuskarna får man leta efter i norra Bohuslän om man har kommit bara någon km innanför kustbandet. De allra flesta höjdpartierna har en mycket tunt eller nästan obefintligt jordlager, vilket ger en gles och kortvuxen tallskog på bergen, medan de dominerande bestånden på höjderna utgörs av lättlöpt hällmarkstallskog med god sikt. Undervegetation existerar knappt uppe på höjderna, men ljung, blåbärsris och odon kan vara en aning hindrande ibland. Norrlandsterrängens sydgräns (limes norrlandicus), som f.ö. i stort sett sammanfaller med ekens nordgräns, når ned i Dalsland och svänger sedan västerut mot norra och nordöstra Bohuslän. En något vårdslös definiering är att Taigan (barrskogsbältet på norra halvklotet) går hit men inte längre. De i Bohuslän så typiska lövrandskogarna (under bergbranter) finns i mindre omfattning närmast kustbandet i sydväst och givetvis på Kosteröarna.

Sankmarkerna är ganska få jämfört med andra delar av landet och täcker sällan stora arealer. Några större mossar finns det dock, som faktiskt uppvisar en likhet med myrmarker betydligt längre norrut eller med de på sydsvenska höglandet. Dessa s.k. högmossar, med en välvd näringsfattig yta och med en smal näringsrik kärrkant (lagg), finner man t.ex. vid Mörkemossen, ett par km öster om Idefjordens klubbstuga Kasen. Andra ex är Långemossen sydväst om Nordby, Björkemossen samt några andra delvis utdikade och påverkade av mänsklig hand. Mossarna är inte riktigt så tungsprungna som de typiska tuvmossarna längre söderut på västkusten och inte heller bevuxna med gräs i samma utsträckning. I kommunens sydöstra del finns visserligen gräsbevuxna områden även på fast skogsmark, men är begränsade till de högre höjderna med svagare sluttningar. Här finns även s.k. backmyrar (hängmyrar), som kan liknas vid de som finns längre norrut i betydligt mera höglänt terräng.

Klimatet är givetvis starkt präglat av havet som ger ett huvudsakligen maritimt klimat, men det finns flera inslag som ger en antydan också till ett kontinentalt klimat. Den norra och nordöstra delen av Bohuslän ger vintertid ofta temperaturer långt under vad kusten uppvisar, och kan många gånger jämföras med Dalsland, sydsvenska höglandet och södra Värmland. Till detta finns ofta en naturlig förklaring i att det norska huvudet sträcker sig söderut och ger ett visst skydd mot det atlantiska vindar, vilket inte mellersta och södra Bohuslän har. Medelvinden i norra Bohuslän är lägre än vad de södra och mellersta delarna av landskapet har. Vissa typiska atlantiska växter som finns längre söderut har faktiskt en lucka i sin utbredning i norra Bohuslän, vilket anses vara en antydan till mer kontinentalt klimat. Medeltemperaturen för januari är ute i kustbandet -1 grad C, medan den bara 10-15 km österut snabbt sjunker till 3-4 minusgrader. Som en direkt följd av detta är kusten många gånger snöfri, när samtidigt de norra och östra delarna täcks av ett snödjup på några dm. Ofta övergår dock snöfallen i alltför långvariga regn innan uppklarning och frost återkommer, så att snötäcket sällan blir som 5-10 mil åt nordöst uppåt Värmland.

Även nederbördsmängderna uppvisar stora olikheter. Kustbandet har en genomsnittsnederbörd på 600-650 mm/år. I mera höglänt terräng 15-20 km österut ligger den däremot på 800-850 mm. Sommartid kan t.ex. Kosteröarna och övriga kustbandet vara utsatt för extrem torka, vilket visar sig i statistiken över antalet soltimmar, där Koster ofta har en position högst upp i toppen av hela landet.