1960-talet

I början på klubbens andra decennium skedde sammanslagningen med Kungbäcks IF, som hade fotboll som sin dominerande verksamhet med fotbollsplanen belägen längst ut på Hogdalsnäset. Kungbäcks IF hade en tid brottats med ledar- och spelarbrist och såg möjligheten att lättare hålla ett lag i seriespel med en sammanslagning. I samband med detta stötte man på en del regelproblem hos Svenska Fotbollsförbundet, vilket medförde att klubben upplöstes på papperet. Den nya sammanslagna klubben fick först heta Kungbäcks IF en kort tid och sedan begära att få namnet ändrat till Idefjordens SK. Denna process avgjordes under 1961.

Bland fotbollsledarna bör främst nämnas namn som Valfrid Hansson, Sune Börjesson och Arvid Johansson, verkliga eldsjälar som lade ned mycket av sin tid på laget och fotbollsplanen. Det vore onekligen en överdrift att påstå annat än att klubbens fotbollslag höll till i ”gärdsgårdsserien”, men en spelare höjde sig över mängden, nämligen Bengt-åke Olsson. Han var en målspruta av rang och kan närmast beskrivas som en kombination av Gunnar Nordahl och Roland Sandberg. Han fick anbud från samtliga allsvenska Göteborgsklubbar och allsvenske fotbollsdomaren Sixten Rådbjer, som tillbringade somrarna på Kungbäck, gjorde vad han kunde för att locka Bengt-åke till AIK.

I början av sextiotalet gjorde Strömstad IF en storsatsning på orientering under Siwert Noréns ledning och några av klubbens löpare samt även några från Tanum tillbringade första hälften av 60-talet i SIF. I SIF fanns även eldsjälen John Eriksson som var en mycket aktiv kartproducent. Bohuslän första specialritade orienteringskarta framställde han redan 1959, och hans betydelse för nordbohuslänsk skogssport skall inte glömmas bort. När sedan Rolf Hanssons satsning på ungdomar började bära frukt i mitten av decenniet återvände dock flera löpare till ISK, vilket senare under 70-talet skulle visa sig vara ett lyckat drag.

År 1966 blev den första löparen från klubben uttagen till SM. Bengt Axelsson var den som blev först ut under mästerskapen i Värmland, där han för övrigt gjorde upptäckten att kolbottnar var en kontrollpunkt som inte existerade här hemmavid i Bohuslän. Bengts deltagande i SM skulle med åren följas av flera andra, med både goda och s.k. blandade resultat. I slutet av decenniet började flera andra juniorer att ta för sig med Lennart Lennevi och Göran Olsson i spetsen. Skidsporten upplevde under de sena åren på 60-talet sin första ”storhetstid”. Juniorerna åke Olausson, Bengt Axelsson och Anders Nödtveidt härjade friskt med konkurrenterna inom distriktet och plockade ett antal DM-medaljer, vilket inte var vanligt att bohusläningar gjorde i konkurrens med de oftast starkare dalslänningarna. Under dessa sena år på 60-talet förlades även ett skidläger till Nordmarka norr om Oslo. Initiativet till Nordmarkslägren kom främst från Odd Nödtveidt som tillsammans med Carl Andersson och Rolf Hansson gjorde en skidtur genom Nordmarka med övernattning på ett par platser. Efter att i två år tillbringat lägren på gården Trantjern, skedde ett byte till pensionatet Lövlia säsongen 1968 med lite bättre faciliteter. Denna tradition höll i sig helt till början av 80-talet, för att sedan återuppstå igen år 2000. Se för övrigt separat text under rubriken skidor!

Men det var på ett annat område som det också började hända stora saker, nämligen uppförandet av klubbstugan på Kasen som startade 1969.

Efter att klubben hade hållit till på de snösäkra platserna Löveråsfjället (Björnerödspiggen) och Kasen under ett antal år med sin skidverksamhet, togs beslutet att uppföra ett klubbhus på Sigfrid och Hildur Olssons mark på Kasen. En tomt köptes och stommen till huset var en skolpaviljong från Strömstiernaskolan i Strömstad som skulle bort i samband med skolans utbyggnad. Paret Olsson på Kasen samt även grannen ”Helga i Kasene” har klubben att tacka för mycket, men förhållandet var även det omvända. Sigfrids uttalande ”– att hur skulle det ha sett ut här om inte idrotten hade kommit hit” värmer en sann Idefjordare än idag. Likaså grannen Helga som blev arg på K-E Olsson då han inte lade skidspåret rakt genom trädgården. Hon ville ju se de som åkte förbi från köksfönstret, så han fick allt vara så snäll och ändra bansträckningen efter hennes önskemål.