Dråpliga fadäser och komiska händelser

Hoppbacken som blev ved

Åren innan Idefjordens SK bildades, slutet av 40-talet, var K-E Olsson ordf. i Krokstrands SK, där han bodde innan flytten till Svinesund. KSK hade bl.a. backhoppning i sin verksamhet, vilket på den tiden var en stor sport även här i södra Sverige.
Strax under toppen på Löveråsfjället, Björnerödspiggen, hade man funnit en lämplig hoppbacke, fast med en aning för klen överbacke innan stupet. Man beslutade att bygga en överbacke i form av ett torn för att få bättre fart och därmed längre hopplängder. Sagt och gjort, bygget genomfördes och användes den kommande vintern med stor belåtenhet.
Den därpå följande vintern anlände och K-E, Holger Qvarfort och de andra hängivna backhopparna begav sig upp mot backen efter att första snön hade lagt sig uppe på 200 m nivån. Döm om deras förvåning då de upptäckte att överbacken var borta. Efter lite efterforskning visade det sig att någon på Monelid hade rivit ned tornet och huggit upp det till ved.

Slutet av femtiotalet

Klubbens kassör under hur många år som helst, Carl Andersson, var sällan den som var ute i god tid när det var dags för avresa till tävlingar eller andra aktiviteter. De allra flesta som var ungdomar under femtio- och sextiotalen har stått och väntat utefter vägarna på ”Calle i Saltbacken” på väg till någon skid- eller orienteringstävling. Oftast blev väntan så lång att man befarade att man inte skulle hinna i tid till start. Men lika ofta blev Calle givetvis själv också drabbad av att komma sent till tävlingarna. Vid ett kretsmästerskap i Gudebodalen i slutet av femtiotalet skedde omklädning i en lada alldeles bredvid starten. När det var dags för Calle att starta fanns han inte på plats utan startpersonalen fick se tvingade att ropa upp hans namn flera gånger. Till slut kom ett tungt stönande och långt utdraget Jaaaa från andra änden av ladan. Calle satt på dass.

Gräsbränningen i Nordbyskogen

Någon gång under de första åren på 60-talet planerade ett gäng spolingar i Svinesund att en skidtävling från Saltbacken via Svinesund till Ringdalen skulle genomföras. Matkontrollers placering bestämdes, sly röjdes undan, kvistar på träd sågades av men ljung och gräs var ett bekymmer. Sagt och gjort, en eftermiddag/kväll på sensommaren utrustade med tändstickor och granruskor satte man igång att bränna gräs och ljung mellan Saltbacken och Svinesund, en sträcka på ca 3 km genom Nordbyskogen. Påtaget förlöpte planenligt och vid skymningen var det dags att knata hem. Där möttes flera av sina föräldrar som undrade varför det luktade rök av kläderna. När sanningen avslöjades begav sig några av dessa neråt skogen för att kolla att inget låg och pyrde i markerna. Det blev en del räfst och rättarting efteråt där 10-12 åringar fick lära sig att man inte hanterar tändstickor varsomhelst utomhus.

Skidlägren på Lövlia i slutet av sextiotalet

Under dessa år fick vi uppleva vintrar då de är som härligast för en skidälskare. Meterdjup snö och 10-20 minusgrader varenda dag med riktigt vinterföre utan vallningsproblem. Riktigt s.k. silkeföre med andra ord. Alla som var med lyckades utan problem att få skidorna bra vallade med bra glid och suveränt fäste. De var bara att lägga på Bratlie Silke i ändarna och Bratlie Gull på mitten av skidorna så var dagen räddad.
Rolf Hansson var den som fungerade som tränare de gånger inte norrmannen Torbjörn Klavestad deltog, och han frågade varje morgon vad vi hade vallat med. Rolf som hade en frånspark i klassisk åkning som en häst, kom snart tillbaka med skidor utan fäste och vallade om. ”Führern” som han kallades, lade på ytterligare ett lager Bratlie Gull på mitten och provade igen. Så där höll han på varenda morgon utan att lyckas med det alla andra fick till bra. Till slut blev han rekommenderad att lägga på ett lager klister, och då fick han i varje fall bra fäste…
PS. Rolf kallades ”Führern” enbart för att han var ledare och tränare. Övriga liknelser existerar överhuvudtaget inte!!! DS.

Tore Lomgårds långspurt

Under senare delen av 60-talet dominerade ISK:s pojklag de flesta tävlingar i distriktet. En stafett vid Fasserödsstugan i Uddevalla, troligen 1966, gav så vitt vi minns idel topplaceringar för flera av lagen.
Tore hade en sträcka i ett av lagen och skötte sig säkert bra så länge det handlade om orientering. Vid sista kontrollen var det däremot inte snitslat till mål vilket Tore trodde, men han upptäckte snitslar i närheten av kontrollen och följde dem. Det blev tyvärr en långspurt som säkert tärde på krafterna, för snitslarna var en terrängbana som ungdomarna i dåvarande UFK hade som träningsbana. Efter en bra bit på banan upptäckte Tore misstaget och tog sig till mål. Han var en aning irriterad av fadäsen vid målgång.

Sture Sjölanders snöskottning

Vintern 1966 varade länge, t.o.m. så länge att det hölls en skidtävling på Kasen 1 maj. Våren hade dock kommit så långt att på en del bitar av banan var snötäcket magert. En del snöskottning krävdes och Sture skulle fixa till en sträcka på ca 100 m vid Helgas gård borta på Kasene. Ett snötäcke på en dryg dm skulle vara tillräckligt där det saknades snö men Sture var inte den som fuskade med vad han än tog sig an. Norrlänning från snörika trakter Tåsjö i inre Ångermanland med vana med snöskottning så gjorde han det ordentligt. Han gjorde i princip hela Helgas dalgång snöfri med att fixa till sin sträcka på 100 m med att få till ett snötäcke som gott och väl var drygt 50 cm. Stures del av banan var nog den sista snön som smälte bort den våren i Kasenterrängen.

Bertils tävlingsvärk

Under ungdoms- och juniortiden (60-talet och början av 70-talet) var Bertil Gustafsson aktiv i både orientering och skidor. Vid något tillfälle diskuterades träning och träningsvärk med några klubbkompisar och Bertils kommentar var att han inte haft känning av träningsvärk. Däremot hade han tävlingsvärk varenda måndag.

Arne Stenbergs vådaskott

Från sent 60-tal och in i 70-talet arrangerades skidskyttetävlingar på Kasen. Deltagare var polis och tulltjänstemän från Strömstad och Svinesund och vapnet som användes var deras tjänstepistoler. När Arne Stenberg från Svinesundstullen kommer in för skjutning och plockar fram ”puffran”, tar upp handen mot huvudet för att flytta upp brillorna på pannan, då smäller det av ett skott rakt upp i luften. Det är bra att vara snabb till skott under tävling men då bör riktningen vara bättre än Arnes.

DM-stafett 68

Stafetten 1968 avgjordes på Hogdalsbladet med fotbollsplanen på Kungbäck som TC. Efter att två sträckor avverkats i pojkklassen (nuvarande H 15-16) med individuell start, hade Lennart Lennevi och Bertil Gustafsson skaffat ISK en ledning på 12 min. Sista sträckan skulle avgöras med jaktstart och således hade Göran Olsson ett skapligt försprång då han skulle starta. Klubbkompisarna frågade innan start hur det kändes och gav goda råd och fick då svaret: Ingen fara, på Hogdalsbladet missar jag inte en meter! Starten gick och tiden rann iväg innan någon kom mot mål. Då Göran till slut dök upp vid sista kontrollen satt två killar uppe i ett träd och spanade efter honom, nämligen Lennart och Bertil. Det visade sig att Göran hade bommat ca 25 min på sista sträckan men segermarginalen till andralaget blev… Ja, just det! 12 minuter. Tvåa blev Ljungskile FK med distriktsordföranden (2006) Mats Blom på sista sträckan.

DM-stafett 69

ISK hade den här gången svårt att få ihop ett lag i pojkklassen, så goda råd var dyra innan start. Man hade att välja på att låta den som fanns på plats att springa första sträckan och sedan bryta, eller att olovligt ta in någon från en annan klubb och ”låtsas som om det regnar”. Räddningen fanns hos en som vi kände sedan flera år och inte hade något lag att springa i, nämligen Lars-Åke Winblad. Han sprang därför den här DM-stafetten både första och sista sträckan i Idefjordens pojklag när han redan var junior och representerade Munkedals BK. Det blev räfst och rättarting efteråt, men den gode Lars-Åke klarade sig undan med en varning från förbundet och blev inte avstängd för resten av säsongen som var aktuellt en tid. Säsongen därpå var Lars-Åke med i ISK och deltog i många stafetter under åren framåt under 70- och 80-talet.

Natt-DM 69

I klassen Yngre juniorer (H 17-18) deltog Tore Andersson med den sedvanliga sluttiden halvannan timme. Frågade man Tore efter en tävling vilken tid han hade sa han alltid. Ja har väl halaen timme. Den här gången var det dock en annan episod som gått till historien. Natt-DM det här året gick av stapeln vid Hogstorp med Skredsviks SK som arrangör. Kartan var det omtalade ”frimärket”, ett blad i 25000-delsskala, som täckte ett par kvadratkilometer, därav namnet frimärket. När Tore ute på banan kom till en havreåker och upptäckte löpspår rakt igenom den besådda åkern blev frestelsen för stor. Han gjorde likadant som andra hade gjort före honom och sprang rakt över för att på andra sidan helt plötsligt stå öga mot öga med den något upprörde bonden. Med en lite för blek ficklampa i handen avkrävde han startnummer, namn och klubb av Tore, som svarade med att lysa bonden rakt i ögonen med den starka pannlampan så att han blev helt förblindad. Därefter släckte han lampan, satte full fart in i buskarna där han gömde sig och låg och tryckte. Under en lång stund gick bonden runt och letade utan att hitta Tore, för att till slut ge upp. Några år senare utbildade sig den annars mycket laglydiga och korrekta Tore till att bli lagens långa arm… polis.

Vårspretten 70

Bosse Smen hade fått den norske landslagslöparen Ola Skarholt inlottad efter sig i startlistan, och en bit ut på banan kom han ikapp Bosse, som inte var sen att haka på i stjärnlöparens tempo. Efter några kilometer blev dock farten i högsta laget och Bosse fick göra ett eget vägval då han fick släppa Ola. Vid nästa kontroll var Bosse till sin stora förvåning sekunden före in till stämpling och kunde inte låta bli att påpeka att det faktiskt gick snabbare på det vägvalet han hade gjort. Skarholts svar kom snabbt: Så du er med på kartet selv nå. Några år senare in på 70-talet berättar Bosse den här episoden för ett gäng 12-13 åringar i klubben som lyssnar andäktigt, och då Bosse kommer till Skarholts påpekande svarar Kent Hansson: Att du ente lappa´ te´ den f-n.

Sörlandsgaloppen 71

Tävlingen som bestod av sex etapper avgjordes det här året med de sista loppen i närheten av Larvik och Sandefjord. Alf ”Rappe” Abrahamsson som deltog i äldre juniorklassen, tillsammans med Bertil G, Staffan J och Göran O hade väl knappast varken förr eller senare visat sig i toppen av resultatlistorna. Den här dagen däremot belade han en sensationell tredjeplats, knappa minuten efter segraren och någon minut före Göran O som hamnade på femte plats. Anledningen var att sekretariatet hade räknat fel på en timme, så hans sluttid på ca 45 min. var i verkligheten 1.45. Poängmässigt hade detta ingen betydelse för dem som var bakom honom i prislistan, eftersom man fick en poängs avdrag för varje påbörjad halvminut efter segraren. Han uppmanades av klubbkamraterna att gå till sekretariatet och rätta till felet, men inget hände och vid prisutdelningen knallade Rappe fram och fick sitt tredjepris. Efteråt frågade Bertil och Staffan om han inte åtminstone skulle byta pris med Göran som trots allt hade en riktig sluttid i resultatlistan. Svaret från Rappe var att se på resultattavlan vad som står där. Det är det som gäller.

Tiomila 72

Vid vinterolympiaden i Sapporo tidigare det här året lanserades sportdrycken Gatorade första gången. Fram över våren lagom till Tiomila och dessutom första gången klubben startade i den legendariska kavlen, hade Arne Burman laddat upp med ett lager extrakt av drycken. Arne som hade en av nattsträckorna, sjunde eller möjligen åttonde, kom till slut in för växling något senare än förväntat. Anledningen fick vi efter att han skyndat till toaletten och pustat ut. På förpackningarna stod det att blandningen skulle vara 1/4. Felet var bara det att Arne tog fyra delar Gatorade och en del vatten, vilket fick till följd att magen gjorde uppror och blev som en vulkan och de ofrivilliga stoppen i buskarna blev många. Vid den här tiden på året är det dåligt med växtlighet i skogen att torka sig med då man uträttat sina behov, så det fanns en viss doft runt honom då han kom in till växling. Sedan den gången blev Arne påmind om Gatorade många gånger, men han använde knappast drycken sedan dess.

Siljanskavlen 73

Det här året avstod vi Tiomila och satsade på Siljanskavlen i Dalarna. Tävlingen gick vid Läde fäbodar ett par mil nordväst om Mora, för övrigt en välkänd plats för alla Vasaloppsåkare, eftersom banan går förbi den här platsen. Det som Vasaloppsåkarna inte märker något av blev i varje fall vi som deltog varse ute i skogen. Delar av banorna var ett enda stenröse så långt ögat nådde, kilometer efter kilometer. Bosse Smen hade strax före avresan hemifrån utrustat sig med nya orienteringsskor av okänt märke, men med den något udda sulan av hårdplastdubbar. Smen som hade en av mellansträckorna på natten gjorde för en gångs skull ett halvdant lopp men förklaringen fick vi efteråt. Direkt då han kom i mål tog han av sig skorna, gick rakt bort till en sopsäck och slängde dem ner i den. Sulorna av hårdplast var helt odugligt att springa med i den stenbundna terrängen och Bosse sa att han låg mer än han sprang.

Bosses segerdusch SM 1973

Budkavle-SM det här året avgjordes i Roslagsskogarna uppåt Norrtälje. Klubben hade ett bra lag och åkte upp med fyra ordinarie och en reserv. Bengt K inledde mycket bra på första och Lennart L fortsatte lika bra. På tredje tappade Göran O en del tid och placeringar men Smen höll ställningarna på sista mot alla stjärnlöpare och laget kunde inkassera en 20:e plats. Med åren skulle detta visa sig bli den bästa placeringen för det här laget, trots att man kanske var något bättre tränade senare under 70-talet. Tillfälligheter ville dock annat, men det som går till historien är Smens agerande efter målgången i stafetten 1973. Sin vana trogen skyndade han snabbt vidare då han kommit i mål och försvann till duschen. Ganska snart var han tillbaka och med ett leende på läpparna konstaterade han att vi hade vunnit. Vi andra undrade vad han menade och fick då höra att han var både först in i duschen och först klar. Där gick mållinjen enligt Bosse som menade att man måste orka hela vägen och inte köra slut på sig i skogen. Man är inte klar förrän man duschat och gjort sig presentabel efter loppet.

Tiomila 74

Stafetten startade ganska bra på de inledande sträckorna där vi låg med bara några få minuter efter täten med framåt natten blev det krångligt. Den gode Smen hade fått förtroendet att springa Långa natten som var den sjätte sträckan, men det skulle visa sig att den både var lång och krånglig. Bosse kom in till växling och var nog både lite förvirrad och kanske även misstänksam hur han egentligen hade manövrerat sig runt i Södertörnsskogarna. Någon växling senare blev lagledaren kallad till sekretariatet, där det blev uppenbart att något var fel. Bosse stämplar var inte som de skulle, och vid en vidare extrakontroll blev det tydligt att han hade lyckats med konststycket att stämpla vid en kontroll två gånger!! Felet var bara att en av stämplarna borde ha varit en annan. Han hade varit med i en klunga som gjorde en dunderbom, och lyckats komma tillbaka till samma kontroll från ett annat håll. Därefter fortsatte de och hade uppenbarligen inte fått med nästa riktiga kontroll i farten. Nattorientering kan vara besvärligt ibland och sanningen att säga är det verkligen skillnad som natt och dag jämfört med dagorientering.

Budkavle-SM 1974

Efter förra årets 20: e plats hade vi stora förhoppningar på en bra placering den här gången. Tyvärr startade det illa med bommar på de inledande sträckorna så att vi låg och skvalpade på placeringar runt 50:e plats ett tag. Det stora samtalsämnet efteråt var främst markägaren som avverkade skog mitt under tävlingen för att jäklas med arrangörerna. För vår del slutade det med en 40:e plats till slut, men en placering bättre kunde det ha blivit om stämplingen vid sista kontrollen fungerat bättre. Göran O och Lennart Skoglund, Skogshjortarna kom samtidigt in till sista, men då lyckades Göran få in kompassen mellan startkort och stiftklämman och satte stiftmärket rätt i kompassen. Det blev till att stämpla om i kortet och då hade Lennart Skoglund redan 10 m försprång. Sedan dess använder Göran den typ av handledskompass som femdagarssegraren 1975 Matti Mäkinen lanserade, en mycket stämplingsvänlig modell.

Krokskogstafetten 75

Den här stafetten gick av stapeln under några år i för oss mycket kända marker. Start i Stubdal 5 km norr om Lövlia, med växlingar på Kleivstua och Sollihögda. Bosse Smen som hade en av mittsträckorna kom in till växling i god fart intet ont anande, och skickade iväg nästa löpare. Någon sträcka senare fick vi veta att han stämplat vid en trimkontroll som låg några tiotal meter från den han skulle haft. På den tiden var ofta trimkontrollerna markerade med kaffeburkar och inte med skärmar, eftersom de oftast hängde ute hela sommaren. Hur den här såg ut förtäljer icke historien, men kaffeburkar som kontrollmarkering på riktiga tävlingar är i varje fall inte enligt reglementet. Eller hur, Bosse? Hursomhelst fick vi i varje fall lov att fortsätta stafetten till mål, och vi lyckades hålla tredjeplatsen som Bosse hade då växlade. I resultatlistan står vi som diskade, men vi kände oss trots allt nog som om vi blev trea.

Gräsbranden på Kasen

En vårdag i mitten av 70-talet samlades ca 10 klubbmedlemmar på Kasen för att bränna av gräset på ängen strax nedanför nuvarande garaget. Avsikten var att förbereda inför en tävling som skulle arrangeras senare under säsongen.

Det var helt vindstilla och ganska varmt, en riktigt fin vårdag i april. Till att börja med förlöpte allt enligt planerna men efter en stund blir det som vanligt då man svedjer gräs. Vinden ökar dramatiskt. Det blev allt svårare att ha elden under kontroll och till slut var det kört. Elden spreds med en väldig fart över ängen och upp i skogen och då fanns ingen återvändo. Larma brandkåren! Någon fick uppdraget att springa bort till klubbhuset och ringa.

Efter bara några minuter nådde elden bergskanten inne i skogen och som tur var dog den av sig själv där, men det gick ju åt en stund att verkligen kontrollera att allt var under kontroll. Brandkåren anlände och gjorde en eftersläckning och klargjorde att även polisen var på väg. Nu skulle det bli räfst och rättarting!!

Trötta och svarta av sot äntrades duschen inne i klubbstugan i väntan på vad som komma skulle. Innan duschandet ens var avklarat kommer två konstaplar in i omklädningsrummet och sätter sig ned och diskuterar träning och tävlingar. Båda två var medlemmar i klubben och ivriga skidåkare på den tiden. Anledningen till att de kom till Kasen just den dagen nämnde de överhuvudtaget inte med ett enda ord.

Troligen har ingen av de deltagande någonsin kommit på tanken att svedja gräs sedan dess.

Blodslitet 78

I det här loppet hade Bosse återigen en av huvudrollerna, men den det framförallt handlar om är Per Slungaard. Blodslitet som är en långdistans med gemensam start, hade detta året nämnda löpare som favoriter i H 35. En bra bit ut på banan hade en klunga utkristalliserat sig, där Bosse Smen, Janne Makrill, Hans Olausen HSK m.fl. ingick. En efter en släppte ju längre det gick, och på slutet dök helt plötsligt Per upp bredvid Bosse. Han frågade om det var någon före, och Bosse svarade att han trodde han var först eftersom det inte syntes några upptrampade spår vid kontrollerna. Vid näst sista kontrollen började det bli stressigt och de båda parhästarna gled ner i sluttningen och åkte på en liten bom. När de upptäckte detta vände de uppåt mot kontrollen då de möter en löpare som redan tagit den, varvid Per ropar högt och gällt: F-n der rök skia. Det framgick med all önskvärd tydlighet att Per hade studerat prisbordet innan start.

Gränsekuriren slutet av 70-talet

Janne Makrill var en av de löpare klubben använde på förstasträckorna i en del stafetter. Den här gången hade Janne det ganska tufft med tempot, men vältränad som han var de här åren var han ändå med in i klungan till första växeln. Där samlades lagmedlemmarna runt honom för att studera kartan under tiden som han pustade ut. När Lars Burman vände på plastfodralet för att se på kartan på baksidan (det var nämligen kartbyte halvvägs) utbrister Makrill: å f-n vad det en karta på den sidan med.

Tiomila 81

Det här årets Tiomila avgjordes i Kungsängen mellan Stockholm och Enköping. Några dagar före var vädergudarna på sitt sämsta humör och begåvade östra Svealand med 10-20 cm nysnö. TC var ganska snart en sörja av vatten och lera och kanske var det denna omständighet som gjorde att Ingvar Hansson nu får en plats i detta arkiv. Ute på långa natten var Göran Olsson medan de andra försökte göra det så bekvämt som möjligt i militärtältet. Det var nu inte så enkelt då det både läckte från taket och in under ena sidan. Ingvar hade trots allt fått en plats där det var torrt och fint vilket kanske bidrog till en skön sömn. Laget låg nästan hela långa nattsträckan efter täten (90 min) då Göran startade och Ingvar lade väl till lite extratid då han beräknade att få sticka ut på nästa sträcka. Nu bar det sig inte bättre för Ingvar än att han dels räknade fel och dessutom sov alldeles för bra. När Göran kom in till växling hade han sprungit jämnt med täten och där fanns bara den alltid under tiomilanatten vakna Smen på plats i växlingsfållan, men ingen Ingvar. Bosse skrek sig hes, men inget hjälpte och till slut fick han springa upp och väcka Ingvar som något yrvaken kom ner till växlingen.

Lacknaftametoden

För de flesta orienterare är den norska tvagningsvarianten våtklutmetoden välkänd. Inför en tävling i Norge hade Bengt Karlsson förberett sig inför avfärden hemifrån med att fylla en tom femliters plastdunk med vatten. Dunken som tidigare hade innehållit lacknafta var sedan länge rengjord och fanns på plats på sågen där Bengt för ovanlighets skull jobbade in i det sista innan det var dags att ge sig av. Bengt hastade iväg och fick med sig dunken i svepet då han satte sig i bilen och åkte. Tävlingen avlöpte med okänt resultat men efteråt var det dags för våtklutmetoden. Fram med dunken och av med skruvkorken för att få den efterlängtade tvagningen. Han lyfter upp dunken, häller innehållet över sig då han nästan exploderar av förvåning och obehag. Dunken innehöll LACKNAFTA. I hastigheten hade han tagit dunken bredvid den vattenfyllda hemma på sågen. Så kan det gå om man har bråttom, men om han hade lika bråttom i skogen som han hade då han åkte hemifrån är det ingen som kommer ihåg idag.

 

Skapad 2006-10-30. Senast uppdaterad: 2022-12-23