1970-talet

Klubbstugebygget tog totalt två år att slutföra helt, och i november 1971 skedde invigningen. En mycket stor arbetsinsats gjordes av många medlemmar under byggnationen vilken nästan helt och hållet gjordes med ideella insatser. Många enskilda medlemmars arbete skulle kunna nämnas, men här får vi nöja oss med de viktigaste. Initiativet till bygget kom huvudsakligen från dåvarande ordf. K-E Olsson. När sedan projektet var igång gjordes ett jättearbete av Sture Sjölander som var med hela tiden. Holger Svensson lade ner mycket tid med grund- och murningsarbete, liksom Bengtarna Axelsson och Karlsson gjorde med snickeriarbeten. Bidragen utifrån till bygget var nästan försumbara.

Under vintern 1972-73 byggs utsiktstornet på Dragonkullen, som ganska snabbt blev en succé. Från tornet har man en magnifik utsikt över omgivningarna, och vid klart väder ser man tydligt den 1883 m höga Gaustatoppen vid Rjukan drygt 18 mil bort. Dragonkullens höjd är lite mer beskedlig men reser sig ändå ca 170 m över Idefjorden där tornet är beläget. Den uppmätta höjden 165 m.ö.h. är toppen som ligger ca 100 m norrut, vilken för övrigt i folkmun kallas Rönnekölln.

Gränsekuriren 1973, en stafett som gick mellan Dals-Ed och Halden. Bengt Axelsson, Staffan Johanssson, Arne Burman, Bo Johansson, Lennart Lennevi, Göran Olsson och Bengt Karlsson från vänster räknat. Placering: 22:a (fotot från Bengt Karlsson).

Samtidigt hade klubbens löpare på både junior- och seniornivå börjat rada upp DM-segrar. SM-uttagningarna var inte längre någon enstaka företeelse utan snarare regel. Den som först smällde till med storartade resultat var Lennart Lennevi då han blev 14:e man på junior-SM och som en tid stod på gränsen till juniorlandslaget. Vid stafetten 1971 belade laget bestående av Lars-åke Winblad, Göran Olsson och Lennart Lennevi en femtonde plats. Klubbens första deltagande i Tiomila skedde 1972 och vid stafett-SM 1974 blev resultatet en 20:e plats. Samma lag hade en ännu bättre placering på gång 1980, men en bom på tredje sträckan gjorde att placeringen blev 38. Det mest anmärkningsvärda var dock att samma fyra löpare (Bengt K, Lennart L, Göran O och Bosse Smen) höll sin plats i laget under ca 10 år, och att alla fyra ursprungligen kommer från en glesbygdsbefolkning med ett underlag på ca 500 personer. Det kan man kalla att ”vaska fram det som finns att ta av”. Vad beträffar övriga meriter från skid- och orienteringsskogen hänvisas till klubbens meritförteckning.

Klubbens 25-årsjubileum hölls 1975 och för ändamålet bokades en kryssning med Kostertrafiks båt Idefjord för en helkväll från Strömstad till Idefjorden. Något mera lämpligt stod knappast att finna.

Vid detta decenniums mitt hade även poängpromenaderna på Kasen under höst, vinter och vår sina bästa år. Eftersom klubben var först med dessa i kommunen ”vallfärdade” deltagare för att delta och det var inte ovanligt med 100-200 betalande varje helg.

1976 började nya planer att smidas. Tankarna på ett elljusspår hade funnits en tid och började nu ta form. Den stora frågan var förstås finansieringen och meningarna gick verkligen isär om det var nödvändigt och genomförbart. Än en gång stod medlemmarna upp och gjorde ett jättejobb och genomförandet och finansieringen var inte bara ovanlig utan även arbetskrävande. K-E Olsson som samma år avgått som ordförande efter 25 år vid rodret, startade en supporterklubb som fick namnet ”Fjordingarna”. Efter att ha ingått ett avtal med Saugbruksforeningen i Halden bärgades mängder med drivtimmer i Idefjorden som inbringade mycket pengar. En annan inkomstkälla som tillkom för att finansiera elljusspåret var motionsdanserna som startades i Hogdals Bygdegård. Dessa hölls vid liv en bit in på 90-talet, och hade under en lång rad av år mycket god uppslutning. Detta betalade hela bygget av elljusspåret, men man skall inte glömma Bo ”Smen” Johanssons enorma insats vid bygget, ”elverkare” som han var och förblir. Maskinentreprenaden vid bygget av elljusspåret stod Alf ”Rappe” Abrahamsson för, tidigare aktiv orienterare i klubben och det hela var klart för invigning i jan 1980. Senare har spåret utökats av samma ”Smen” och det finns numera ca 5 km elbelyst spår.

Under sjuttiotalets sista år gick fotbollssektionen ur tiden. Med åren hade det blivit allt svårare att rekrytera ett lag för seriespel, och under de sista åren verksamheten bedrevs fanns ytterst få spelare från trakten. Fotbollsplanen på Kungbäck låg dock fortfarande kvar och sköttes av klubben till glädje för nästan enbart semesterfirare på Hogdalsnäset.

Efterträdare till K-E Olsson på ordförandeposten blev Bengt Karlsson som sedan i sin tur efterträddes av Frej Klöfver. Båda två innehade ordförandeskapet under tiden 1976-1982. Under denna period arrangerades ”Idefjordskavlen” under några år med ett mycket stort antal deltagande lag. Tävlingen hölls på lördagen före Haldens ”Vårsprett” vilket givetvis hjälpe till att höja deltagarsiffran. Det sena sjuttiotalets goda vintrar för de som gillar längdåkning medförde samtidigt ett ”Moment 22”, då flera sena vårar medförde att tävlingen fick ställas in några gånger och efterhand dog arrangörslusten ut. Vintrarna innebar istället en andra ”storhetstid” för längdåkningen. Inte i första hand resultatmässigt utan att många ungdomar kom igång med träning och deltog på ett flertal tävlingar runt i distriktet.

1978 hade ett embryo till att arrangera O-ringen i distriktet ”fötts”, och under femdagars i Västergötland hölls ett möte med representanter från en del klubbar samt dåvarande femdagarsgeneralen Nils-Göran Albinsson. Näsinge flygplats var tänkt centralort, med planerat gångavstånd till samtliga etapper, något som senare under O-ringens historia visade sig vara både önskvärt och ibland nödvändigt. Klubben hade säkert fått en central roll om det hela hade gått i lås, men ett par sensationshungriga journalister på en lokal radiostation gjorde världskrigsrubriker av alltihop och planerna övergavs efter en tid. Det är inte lätt att sköta markägarkontakter när murvlarna redan varit där och ställt ledande frågor och dragit fram allt negativt en oinvigd kan hitta på om skogssporten. Det skulle tyvärr dröja ytterligare ungefär 25 år innan distriktet var moget att stå värd för arrangemanget, dessutom som det sista distriktet i Sverige.