1980-talet

De första åren arrangerades, som på många andra platser, 24-timmars på skidor som blev verkliga folkfester under några år. Som mest deltog ca 50 lag, en respektabel siffra i dessa trakter med det befolkningsunderlag som finns till hands. I flera lag fanns förstås de som dubblerade, men det betyder ändå att ungefär 1000 personer var igång totalt under dygnet. Efter några år mattades intresset av och när vintrarna försvann i slutet av 80-talet var det helt enkelt en hopplös idé att ens försöka med arrangemanget.Motionsdanserna och poängpromenaderna fortsatte dock som vanligt under många år och bidrog starkt till att klubben vid denna tid hade sitt största medlemsantal. Som mest var antalet nära att krypa över 300-strecket, men allteftersom flera klubbar började med poängpromenader började deltagar- och medlemsiffran att sjunka. Många medlemmar var givetvis passiva som enbart deltog vid dessa två ”udda” arrangemang.

Orienteringen fortsatte dock som tidigare, men med den skillnaden att fyra löpare lämnade klubben för stafettsatsning på annat håll. Gabriella Axelsson provade lyckan i Eds SK, och med tiden även i Halden SK, och Göran Olsson hamnade i IFK Göteborg. Kerstin Burman och Gunnel Olsson gick till Kvillebyn som hade dragit igång orienteringsverksamheten igen, efter en del års dvala. Damlaget sprack förstås, men herrlaget gav sig inte, utan deltog i både Tiomila och Jukola i Finland med enbart löpare från de tre socknarna i nordöstra delen av kommunen. Mycket starkt gjort att ställa ett lag på fötter från dessa glesbygder. En som verkligen började visa framfötterna var en ung grabb vid namn Hans Lundgren. Som den hittills enda i klubben är han totalsegrare på femdagars, då han klappade till konkurrenterna, med Tullinges Tony Dalebrandt i spetsen i Norrbotten 1982. Hans hade verkligt tuffa träningsmarker och en väg till skolbussen som var respektingivande. Stigningen från hemmet vid Idefjordens strand upp under Svinesundsbron är ca 70 m.

1982 tillträdde Gunnar Oleniusson på ordförandeposten som han i skrivande stund (2006) än idag innehar. Samma år var det första då medlemsantalet översteg 300 medlemmar, en siffra som höll i sig med bred marginal hela åttiotalet ut.

I samband med vår granne Sigfrid Olssons bortgång 1983, blev gården Kasen utlagd till försäljning, men kommunen gick då in och räddade tillgången till markerna, då den köptes för att säkerställa klubbens behov. Själva huset däremot såldes privat men ett par år senare brann det ner för att sedan uppföras igen. Efter en tid kom dock ägaren på obestånd och klubben blev erbjuden att överta fastigheten, vilket också skedde.

År 1986 uppnådde klubben sitt högsta medlemstal då 356 personer var registrerade som betalande medlemmar.

Vintern 1986-87 gick till historien som en riktig norrlandsvinter, nästan i klass med 1966, med ett snödjup på 70-80 cm och temperaturer som i ett par månader höll sig långt under det normala. Som kallast uppmättes neråt 25-30 minus i trakten. Att det då skulle dröja helt till millennieskiftet innan vi fick tillbaka tillräckligt snödjup för att kunna bedriva längdåkning var det knappast någon som kunde ha förutspått. Tyvärr blev följden förstås att ungdomsverksamheten i längdåkning helt avsomnade när bortåt 15 årskullar blev ställda på ”bar backe”.